Fria relationer är ett dynamiskt och tillåtande sätt att leva på där man känner efter vad man själv vill och med vem man vill och tillåter sin(a) partner(s) att göra detsamma. Oavsett om man väljer att leva utan partner helt, monogamt eller flersamt finns ett normmedvetet tänk som möjliggör det för dig att inte bara falla in i ett osynliggjort koncept för att det är ”så det går till”. Jag finner det totalt ointressant om människor har noll, en, två eller tio partners/älskare/kk (och vad man har för stunden är inte alltid lika med vad man vill ha och vad man vill ha kan variera över tid). Det finns flersamma relationer som präglas av strikta regler och kontrollbehov; alla flersamma relationer är inte lika med fria relationer.

Om fria relationer inte är lika med flersamma relationer, vad är då skillnaden mellan detta och motsatsen som vi ju då måste tänka oss är ofria relationer? För det första är det medvetenheten kring de rådande ideal och normer som omger oss. När Sofie Lyhammar och jag håller i kurser/föredrag pratar vi om något vi kallar för ”relationskarriären”. Arazo Arif skrev om detta i Feministiskt Perspektiv efter att på Pridefestivalen ha lyssnat på Sofie och mig. Hon sammanfattar det fint och hennes reflektioner är tankvärda. Jag föreslår varmt att ni läser hela hennes inlägg.

Om vi inte mådde på topp innan vi träffade en partner kommer vi inte magiskt att börja göra så med den personen. Även om vi i förälskelsefasen tror att oss ha träffat vår ”tvillingsjäl” och börjar kasta ur oss uttalanden som att den andre gör en lycklig/hel så kommer alltid verkligheten ikapp till sist. Är det inte därför alla romantiska filmer och böcker handlar om hur två personer träffas (ofta med ett visst mått av motstånd och kamp) och slutar med att de blir ihop? Få skildrar den faktiska relation som fortskrider. Det kapitlet är inte lika eggande. Men det kapitlet är det viktigaste då så många faller handlösa. När vi har ”fångat” vår partner och övervunnit alla hinder för att det överhuvudtaget skulle bli en relation och skapat en vardag med partnern och ändå inte känner oss lyckliga börjar vi ifrågasätta oss själva (”vad är fel på mig?”) och i förlängningen vår partner. För partnern måste ju göra någonting fel om man själv inte mår bättre än så här.

När vi blir tillsammans med någon i en romantisk relation uttrycker vi oss i stil med att vi är beredda att offra sexuella/intima möten med andra till förmån att få bygga en nära relation med vår partner. Vissa påstår att de inte längre attraheras av andra människor längre (detta stämmer kanske i förälskelsefasen, men jag tror att det är väldigt få det stämmer för i längden). Det vi aldrig frågar oss är varför vi förväntas offra intimitet och sex med andra för att få bygga relation med en person. Svaret lyder: svartsjuka. Varken du eller din partner vill uppleva den känslan. När du känner dig svartsjuk drar du slutsatsen att din partner har utsatt dig för detta. Till följd måste partnern ändra sitt beteende. Detta kan i vissa relationer gå väldigt långt till den grad att partnern/du själv inte längre tillåts spana in andra personer, inte ha kontakt med tidigare vänner/ex som ses som ett hot för relationen, inte får ha sin mail privat etcetera.

I fria relationer vänder man på steken. Om din partner gör någonting som får dig att känna svartsjuka lägger du inte över ansvaret på partnern utan tar på dig det själv. Du ser att din svartsjuka handlar om din egen otrygghet och dina rädslor för att bli övergiven, att vara otillräcklig eller att inte vara älskad. Du kommunicerar med din partner om din svartsjuka utifrån perspektivet vad du kan göra och hur din partner kan stötta dig för att möta de känslorna utan att lägga över skulden för dem på partnern. Grundtanken är att du är fri att äga din sexualitet och ditt känsloliv och uttrycka detta till vem du vill när du känner för det och att det är din partner också. Vad du vill och vad din partner vill kan vara olika. Även om du endast vill vara sexuell/romantisk med din partner kanske hen fortfarande vill vara det med flera. Du försöker inte kontrollera partnern. Självklart kan du göra slut om ni av olika anledningar inte är kompatibla, men det är någonting annat än att göra slut för att partnern inte tillåter sig kontrolleras av dina svartsjukebehov.

Måste man ha frihet kring sexualitet och romantiska känslor då? Kan man inte bara ha många vänner? Jo, kan kan man. Men om man vill ha närmare relationer än vänskap med flera, varför ska inte det vara tillåtet? Vissa tycker att sex helt enkelt är en rolig aktivitet och sex med olika människor är en mycket rolig aktivitet. Personligen upplever jag att när kroppar möts i en kärleksakt öppnar det upp för en mängd känslomässiga dimensioner i relationen som jag aldrig uppnår med vänner hur nära och mycket vi än umgås.

Är det så lätt då? Nej. En del människor uppger att de aldrig känner svartsjuka (lyckostar), men för alla oss andra krävs det övning. Det är väldigt svårt att hantera svartsjuka, då vi är ovana vid att tänka på sättet att det ens är något vi ska lära oss att hantera och därför är det lämpligast att ta det stegvis. Även om man förstår saker och ting intellektuellt kan man ändå reagera irrationellt i situationer som triggar ens känslomässiga sår. Men som många har upptäckt är det inte så himla lätt att leva ett konventionellt liv heller. Svartsjuka uppstår oavsett och känslor av att vara otrygg har skapats tidigare i livet än i det pågående förhållandet. Oavsett relationsform finns det aldrig garantier för att relationen kommer att hålla, eller i alla fall inte att partnern kommer fortsätta att vara kärleksfull med en vilja att möta ens behov.

Hur gör man med smärtan? Är det svartsjukan i sig som är problemet eller är det smärtan kring den? Är den övermäktig finns det säkert andra ångestliknande tillstånd där du upplever stor smärta än bara när du är svartsjuk. Då är det det du behöver lära dig att hantera och sådant kan behjälpas professionellt med terapi. Det finns självklart inget självändamål i att tortera sig själv bara för sakens skull. Tänk fobier; om jag skulle ha fobi mot skorpioner skulle jag knappast uppsöka terapi med tanke på bristen av dem i detta land. Skulle jag däremot ha fobi mot trånga uttrymmen skulle det vara relevant att jobba med detta med målsättningen att exempelvis kunna åka tunnelbana och hiss. På samma sätt tror jag inte att det finns en poäng med att sätta upp ett ideal om att du ska göra dig helt fri från alla svartsjukekänslor, utan bara de som är relevanta för att du och din partner ska kunna leva ett så fritt liv som ni önskar.

Så hur lär man sig att hantera svartsjuka? När du är i en relation behöver ni prata igenom hur ni önskar leva och titta på vad i detta som skapar svartsjuka hos den andre. Bryt ner vad svartsjukan handlar om egentligen (se mitt inlägg ”fyra olika typer av svartsjuka”). Därefter tror jag på att möta lite smärta i taget snarare än allt på en gång. Ibland har man inget val än att möta stor smärta; det finns några exempel i historien där partnern oväntat gör slut. Även den smärtan går över även om den skapar vissa sår och tillitsproblem. Den stora skillnaden med att aktivt jobba på svartsjukekänslor är att man gör ett konstant och gradvis arbete med sig själv och med stöttning från partnern. Resultatet blir att du upptäcker att din rädsla är obefogad för oavsett vad din partner gör som triggar din typ av svartsjuka, exempelvis en rädsla för att bli övergiven, blir utfallet att partnern kommer tillbaka till dig. På så sätt minskar smärtan och rädslorna efterhand. Om det känns lite obehagligt att partnern gosar med någon annan men gigantiskt smärtsamt om partnern har sex med någon annan så kanske ni ska börja med det som skapar lite obehag. Såvida den som ville agera inte känner att den hämmar sig själv för mycket och för ofta och inte märker någon utveckling hos sin partner mot att bli mer tillåtande; då är ni troligtvis inte kompatibla och då har ni inte en fri relation med målsättningen att var och en i relationen fritt ska få agera på sin längtan och lust.

Jag vill avsluta detta inlägg med att efter allt prat om svartsjuka och smärta säga några fina saker med fria relationsformer. Kommunikationen är mer ärlig och transparent än någonsin. Ingen tanke eller känsla är förbjuden. Det gör det lätt att acceptera, bejaka och älska sig själv. Vidare skapar det trygghet. Dina relationer blir mindre sårbara när de inte riskerar att ta slut bara för att du känner attraktion för någon annan. Du är inte kvävd och du slipper fundera kring om gräset är grönare på andra sidan då du faktiskt är fri att beta på båda sidor hagen. Olika människor kan tillfredsställa olika behov hos en. Det skapar variation. Har du haft ett intressant möte med en person smittar den energin vidare till nästa person. Relationerna tillför på så sätt energi till varandra och blir inte på bekostnad av varandra.

Detta är ett ämne som engagerar mig mycket. Jag är generellt sätt njutningsfokuserad och sexualliberal. Jag känner en stark önskan om att människor ska få ordna sina liv, sina karriärer, sina drömmar och även sin sexualitet och sina relationer så som de själva önskar utan att behöva mötas av fördomar eller känna skamkänslor inför att de vill leva som de gör. Relationer och sexualiteten är ibland svårt att få till helt enligt sina egna önskemål då man ofta är flera personer inblandade om hur dessa ska levas ut. Det ser jag som ett starkt incitament för att människor ska börja kommunicera och inte bara gör det de tror förväntas av dem från det omgivande samhället och också av en partner.

I höstas startade jag upp en samtalsgrupp för personer som vill prata om hur det är att leva i fria relationer och för några dagar sen skrev jag tillsammans med några andra eldsjälar ihop en motion om hur RFSU vill arbeta för att synliggöra tvåsamhetsnormen. Jag tar avstamp från den texten till detta blogginlägg.
​

Socialt
Det finns ideal i vårt samhälle kring att förhållanden som innefattar sexuella förbindelser och/eller romantiska känslor ska innefatta två personer. I tvåsamhetsnormen ingår det att dessa två personer bara ska ha sex med varandra och också att dessa allt eftersom förhållandet fortskrider även ska uppfylla andra ideal som att bo ihop, fira högtider ihop, umgås med varandras familjer, spendera semestrar tillsammans och få barn med varandra (och inte med någon annan) om någon/båda i förhållandet vill ha barn. Det är ett helt koncept med romantiska drömmar där delar av dessa eller allt samman inte passar alla människor i vårt samhälle med våra inneboende olikheter.

Juridiskt
Även juridiskt har vi ett samhälle med sambo-, äktenskaps-, föräldrarätts- och arvsrättslagar som på olika sätt utgår från tvåsamhetsnormen. Detta trots att endast en minoritet av Sveriges befolkning lever i kärnfamiljskonstellationer. Om en person har fler än två föräldrar eller vill gifta sig med mer än en person finns det inga lagar som stödjer detta.

​Fria relationer innebär att var och en, oavsett kön, läggning och sexuella preferenser själva väljer hur de vill ordna sina relationer och sexuella förbindelser. Detta kan göras först när medvetenheten om att det finns normer kring hur dessa bör ordnas existerar. Friheten kan innebära att välja hur många personer en relation innefattar, hur många relationer var och en ingår i samt hur relationerna ska definieras.

Några exempel på relationer som utmanar tvåsamhetsnormen:

• Att definiera sig som att vara i ett förhållande och samtidigt ha sex med personer utanför, s k öppna förhållanden.
• Att som par bjuda in fler personer till sexlivet.
• Att ha intima och romantiska relationer med mer än en person.
• Att välja att inte definiera och sätta etikett på relationer till olika människor alls. Såsom att inte göra skillnad på vänskap och romantisk relation
• Att låta varje relation vara dynamisk och föränderlig utan något ideal om hur den ska utvecklas.
• Att leva som särbo utan någon önskan om att flytta ihop.
• Att välja att skaffa barn med någon som inte är ens partner.

​Även monogami kan definieras som en fri relation om det är självvalt och inte ett måste framför andra relationsformer. Andra ser flersamhet mer som en sexuell läggning och mår direkt dåligt av monogami. Det finns såklart en hel del människor som önskar att leva utanför tvåsamhetsnormen men som av olika anledningar inte kan, eller åtminstone tror att de inte kan, göra det.

Några vanliga anledningar till att vilja leva utanför tvåsamhetsnormen:
​

För en del personer är behovet av frihet väldigt starkt. Att få leva som man vill oavsett vad det gäller. Detta är människor som inte ser poängen med att kompromissa med sig själva. De kan känna sig kvävda om någon annan försöker styra över dem. Ibland räcker bara känslan av att veta att man kan ha tryggheten av att exempelvis bilda familj med en relation och kunna åka på en romantisk semester med en annan om man får möjlighet kännas befriande, oavsett om det någonsin sker eller inte. Det är åtminstone ingen annan, allra minst en partner, som säger att man inte kan eller får.
​

Som barn är det okej och kanske till och med gulligt att vara kär i halva klassen. Som vuxen ses inte detta som lika okej… Att vara kär i en person innebär för vissa inte att man inte också kan vara kär i någon annan eller vilja ha sex med någon annan. Den klassiska mono-klyschan om att om man verkligen älskar någon så vill man bara ligga med den personen stämmer helt enkelt inte på alla.
​

En del känner sig snabbt kvävda i relationer och hoppar från en relation till en annan, s k seriell monogami. För vissa är detta trivsamt, för andra är det jobbigt att behöva göra slut för att man har förälskat sig i någon annan (också). Att leva flersamt gör att relationerna blir mindre sköra; de riskerar inte att ta slut för att känslorna svävar fritt eller för att man ligger med någon annan. För en del blir detta ett sätt att få hålla kvar de som har kommit dem nära livet ut. Kraven minskar när sexuell exklusivitet inte är förutsättningen för att vara tillsammans.
​

Jag vet inte den exakta statistiken på hur vanligt otrohet (= att man bryter ett löfte om sexuell exklusivitet till sin partner) är, men siffran är hög! Efter att ha varit otrogen eller längtat efter att vara otrogen ett flertal gånger kan det för en del kännas naturligt att börja ifrågasätta relationsformen istället för att som det så populärt är att tänka att det är något fel på en själv eller i den värsta stigmatiseringen att man vore en sexmissbrukare bara för att man vill ligga med någon annan än sin partner. Enligt min mening visar särskilt upprepad otrohet på hur många som tvingar in sig i monogama relationsformer när de egentligen vill leva flersamt. Vissa fortsätter att vara otrogna i smyg för att de inte vill riskera relationen med sin partner, andra för att de tror att de inte kan träffa någon som skulle vara okej med att de ligger med någon annan och en del för att de själva vill ha friheten att kunna ligga med andra men inte vill ge sin partner den.
​

Ens sexualitet och sexuella praktik kanske inte passar ihop med monogami. Exempelvis finns det överlapp mellan BDSM-utövare och människor som lever i flersamhet (detta innebär dock verkligen inte att alla som utövar BDSM är flersamma eller att alla i flersamhet utövar BDSM!). Men generellt kan man tänka sig att människor som känner sig öppna sexuellt också lägger mindre betoning på med vem och hur många de kan utöva sin sexualitet med.
​

​En del har flersamhet som ett ideal eller ser det som ett tecken på känslomässig mognad. Det ligger en vilja bakom av att inte låta sin sexualitet ägas och att inte känna behov av att äga någon annans sexualitet. Det kan vara ett ideal där svartsjuka ses som en osund känsla som likställs med ångest eller depression; något som man vill möta och eliminera snarare än att förhålla sig utifrån.
​

Så här delas ett urval av olika typer av svartsjuka upp i en magisteruppsats från 2012:
​
Ägandesvartsjuka
triggas av ett uppfattat hot mot den ensamrätt till sin partner som man önskar.

Rädslosvartsjuka
handlar om rädsla att förlora sin partner till någon annan och förknippas med känslor av avvisande och ledsnad. Andra personer ses inte som ett hot om inte risk att bli ersatt föreligger.

Konkurrenssvartsjuka
kan också ha inslag av rädsla för förlust, men det primära problemet är en ständig jämförelse med den person svartsjukan riktas mot, med känslor av otillräcklighet till följd.

Exkluderingssvartsjuka
rör sig om känslor av att bli exkluderad eller berövad uppmärksamhet/tid /…/ vid upplevelse av att hamna i skymundan av en partners partner.” (Mazur, 2000).
​